fet textkursiv text Jag började min högstadietid som relativt duktig i skolan. Samtidigt fanns min blyghet som ett eget dilemma som gjorde att jag mådde dåligt och kände mig skoltrött slutligen. Min kompis krets känns såhär i efterhand minimal. Varför var jag som jag var? Var det något fel på mig? Varför känner jag mig ensam och oälskad? Frågorna växte hos mig. Jag försökte anpassa mig till att inte vara särskilt socialt utmärkande i klassrummet. Rastlösheten utbröt som led till att jag blev utseendefixerad och självdestruktiv. Troligen för att jag genom min påsminkade mask sökte uppmärksamhet genom mitt sätt att vara i skolan & på hemmaplan. Det första kompisgänget byttes ut till mitt tidigare gäng som var mer som jag, lite utåtmarkerande. Något som fachinerade mig, att sticka ut med en egen attityd, våga vara tuff och leva som vuxen trots att jag faktiskt bara var en nybliven tonåring. Hemma var det ganska jobbigt tyckte jag. Min moder förstod nog inte varför jag förändrades från duktig till att bli utåtagerande och aningen rebellisk med en stark vilja att vara frihetsbelagd. Vad betyder egentligen innerbörden bakom självdesktruktivitet för mig? Det kan jag tydligt förklara. Att genom en fasad göra saker emot sig själv som apsolut inte är bra på olika sätt. Mitt sätt var att skära mig, sminka mig och dricka alkohol, umgås med dåliga personer och glömma bort att jag är värdefull och älskad.